Ibland är det så sjukt äckligt att inse hur jävla sårbar man är. 
Här ligger jag, arton år gammal, patetisk och gråter och snyftar över en man jag spenderat tre år med. En man som inte gjort mycket annat än att misshandla mig psykiskt. 
Han har varit världens bästa, världens sämsta, världens värsta. 
Jag har vart lycklig. Jag har sågats till botten. Jag har varit älskad och omtyckt, jag har varit hatad och äcklad av. 

Du förtjänar ingenting av mig. Du förtjänar inga tårar, ingenting. 
Ändå får du allt det där. 
Jag hatar dig, jag älskar dig, jag vill inte veta av dig, jag vill ha dig nära.
Hjärtat hatar dig, hjärnan älskar dig.
Önskar bara att du försvann, för jag är så mycket lyckligare utan dig.